Alice Cooper

Alice Cooper, född som Vincent Damon Furnier 4 februari 1948 i Detroit, Michigan, USA, amerikansk rocksångare och låtskrivare. I början var Alice Cooper namnet på gruppen där Furnier var sångare, men i samband med bandets splittring, 1974, så ändrade han sitt namn officiellt till Alice Cooper som sedan dess är hans lagliga namn.

Alice Cooper ses ofta som fadern till skräckrocken. Han är mycket uppmärksammad för sina storslagna scenshower och är känd för att ha haft levande ormar, giljotiner, elektriska stolar, monster och bödlar på scen. Han hämtade bland annat inspiration från skräckfilmer och blandade in det i hårdrocken för att chockera. Hans make-up och smink vid liveframträdanden var/är likaså skräckinjagande.

Många stora rockstjärnor i dag har nämnt Cooper som en stor inspiration och hans skräckrockmantel har plockats upp av artister som KISS, W.A.S.P., Marilyn Manson, Trent Reznor, Lordi och Rammstein.

Cooper har även sjungit låten Be Cruel to Your School tillsammans med Twisted Sister.

Biografi

1960-talet: Början

Bandet Alice Cooper började i slutet av sextiotalet som The Nazz, och bestod av gitarristerna Michael Bruce och Glen Buxton, basisten Dennis Dunaway, trummisen Neal Smith och Furnier på sång. Bandet hade formats genom gymnasieuppsättningar som The Earwigs och Spiders. The Nazz spelade in några demolåtar och bytte namn till Alice Cooper då de fick veta att Todd Rundgren redan hade ett band som hette The Nazz. Namnet Alice Cooper har fått många övernaturliga förklaringar, bland annat att Alice Cooper skulle vara Furniers spiritistiska dubbelgångare, men Cooper har senare sagt att han föreställde sig en vacker liten flicka som ser oskyldig ut, men som det är något väldigt fel och farligt med.

1968 flyttade gruppen, som alla andra, till Los Angeles. Här anställde de Shep Gordon som manager och skrev på ett kontrakt med Frank Zappas skivbolag. På bolaget gav de ut skivorna Pretties for You och Easy Action, samt två livealbum. De två första skivorna och bandet över lag fick ett ljummet mottagande av såväl kritiker som publik, som levde inne i flower power-tiden och inte kunde svälja Alice Coopers trippade musik och vilda scenshow. När Cooper spelade, brukade klubbarna tömmas.

1970-1972: Bandet slår igenom

1970 lämnade bandet det oförstående Los Angeles och flyttade till Alice Coopers födelsestad Detroit, där showen genast gick hem mycket bättre. Det var under den här tiden som de teatraliska elementen med blod och död började komma in i showen. Allt hade sin början med en legendarisk incident med en höna på scenen. En medlem ur publiken kastade upp en levande höna på scenen. Cooper, som trodde att hönan kunde flyga, kastade tillbaka den. Den landade naturligtvis i publiken, som upprymda slet fågeln i bitar. Pressen misstolkade händelserna och ryktet började sprida sig om "hönsdödar-Alice". Frank Zappa ringde upp Cooper för att fråga om det var sant att han hade slitit huvudet av hönan och druckit blodet. Cooper förklarade naturligtvis att så inte var fallet, varvid Zappa lär ha sagt: "Vad än du gör, säg ALDRIG att du inte har gjort det!"

Början av 70-talet blev genombrottet och något av en storhetstid för Alice Cooper. Vid sitt intrång i Detroit fick de kontakt med en ung producent vid namn Bob Ezrin, som skulle komma att producera ett tiotal skivor för både bandet och artisten Alice Cooper. Cooper själv har sagt att Ezrin hade en mycket stor del i skapandet av musiken och speciellt imagen för bandet. År 1971 släppte de albumet Love it to Death som innehöll deras första större hit I'm Eighteen, en sång som idag är ett av Coopers mest uppskattade nummer. Albumet Killer följde med hits som Under My Wheels (i dag ansedd som en rockklassiker, är det en av Coopers rakaste låtar och har blivit covermaterial för många artister, bland annat Guns N' Roses) Under den här tiden arbetade alltså bandet upp sin scenshow med tonvis av smink och feminina "glammiga" kläder, designade av modedesignern Cindy Dunaway. Det var också nu som de gotiska tortyrelementen kom upp på scenen.

1972 kom albumet School's Out där titelspåret School's Out blev det slutliga genombrottet för Alice Cooper, som senast nu bevisade för världen att de också kunde göra högklassig rockmusik vid sidan av showelementet. School's Out blev en megahit världen över och spelas än i dag på skolavslutningar världen över. Med sina explosiva gitarriff, de tunga trumorna och den extatiska sången är låten än i dag en säker encore på Alice Cooper-konserter och har funnit sin väg in på många samlingsskivor med historiens bästa rocksånger.

1973-1974: Bandets storhetstid

Nästa år släpptes bandets (och artisten Alice Coopers) kommersiellt mest framgångsrika skiva, Billion Dollar Babies, som genast ockuperade förstaplatsen både på USAs och Englands skivförsäljningslistor. För hiten Elected spelades en av historiens första musikvideor in, en video som med sina snygga klipp och goda skådespel både av bandet och chimpansen som medverkar fortfarande står fast som en av rockens bästa musikvideor. Här påföljde ännu hitsen Billion Dollar Babies, vars trumpartier senare har kopierats flitigt, Hello Hooray och den välkända No More Mr. Nice Guy. Världsturnén som följde blev legendarisk och skildras väl på en nyss utgiven DVD (Good to see you Again Alice Cooper). I många länder försökte regeringarna stoppa Alice Cooper från att komma till landet, vilket bara spädde på myten om monstret Alice Cooper och höjde publikens intresse. I London förbjöd man skivbolaget att göra någon som helst reklam för konserten, vilket resulterade i att Alice Cooper gjorde en gigantisk poster av Cooper iklädd endast en orm, satte fast den bak på en lastbil, som de sedan parkerade mitt i staden. 1974 nådde också showen nya höjder. Specialeffekterna var många och väl utförda. Bland annat lät Alice Cooper halshugga sig själv i en mycket realistisk giljotin med ett låtsashuvud, han hängde ur en galge och skakade i en elektrisk stol. Också Cooper i en tvångströja sjungande The Ballad Of Dwight Fry (efter skräckfilmsskådespelaren Dwight Fry) har blivit en klassiker. Låten är från skivan Love It to Death.

Men nu började också problem synas på bandkartan. Sedan Alice Coopers karriär inleddes hade bandet mer eller mindre non stop varit på turné då de inte spelat in nya skivor. Hela bandet hade stora alkoholproblem, även om ingen använde droger. Det tunga livet på resande fot drev medlemmarna att dricka allt mer och det slet på förhållanden inom gruppen. Dessutom började resten av bandet vara trötta på all teater och ville hellre koncentrera sig på musiken, medan Cooper själv ville utveckla de teatraliska elementen ytterligare. Journalisten Bob Greene följde med bandet under andra delen av deras turné 1973 och skildrade deras inbördes förhållanden i en bok som fick namnet Billion Dollar Baby. Även om boken inte kan sägas ha lett till att bandet splittrades så visade den de konflikter som fanns inom bandet och situationen blev inte bättre.

Sent år 1973 släppte bandet albumet Muscle of Love, men det blev en mindre framgång än tidigare album. Bandet splittrades vid tiden då samlingsplattan Alice Cooper's Greatest Hits släpptes 1974.

1975-1988: Solokarriärens topp och botten

Resten av bandet fortsatte med liten framgång under namnet Billion Dollar Babies, medan Furnier officiellt fick sitt namn ändrat till Alice Cooper och fortsatte en lyckad solokarriär. Hans första soloskiva, Welcome to My Nightmare från 1975 är av många ansedd som Alice Coopers bästa album någonsin. Konceptalbumet som beskriver en skräckfylld resa genom Coopers skräckfilmsliknande mardröm från insomnandet till uppvaknandet är en både idémässigt, musikaliskt och låtmässigt ett mästerverk. Cooper backades upp av kunniga musiker ur Lou Reeds band och soundet är brett och ställvis till och med jazzigt. På skivan medverkar gitarristerna Dick Wagner, och Steve Hunter, basisten Prakash John, keyboardisten Joseph Chrowski och trummisen Penti Glan. En av de mest minnesvärda sångerna är The Black Widow, som inleds med en lång monolog av skräckfilmslegenden Vincent Price, ett knep som den uttalade Alice Cooper-anhängaren Michael Jackson använde senare på låten Thriller. Skivan innehöll också hits som Steven (en återkommande karaktär i Coopers senare produktion), Department Of Youth, Only Women Bleed och titelspåret. Bland annat Slash har sagt att det är hans favoritskiva. Under turnén träffade han även sin då blivande fru, Sheryl, och de gifte sig 1976 och har tre barn tillsammans. Hon arbetade för Alice Cooper som dansös på scenen.

Cooper gav ännnu ut två mindre uppmärksammade soloskivor och ett livealbum i mitten av 70-talet. Vid det här laget hade Coopers alkoholproblem blivit så stora att han behövde professionell hjälp för att komma ur alkoholismen. Han checkade in på ett mentalsjukhus för att bli kvitt sitt beroende. När han kom upp skrev han om sina upplevelser på sjukhuset i den kritikerrosade skivan From the Inside. Alla sånger på skivan är baserade på personer han mötte under sin vård.

Första hälften av åttiotalet blev en kommersiell besvikelse för Cooper. Skivorna Flush the Fashion, Special Forces, Zipper Catches Skin och DaDa visade upp en nykter Cooper som experimenterade med åttiotalssound och lämnade den klassiska bluesrocken bakom sig. In kom platta metalgitarrer, synthar och till och med trummaskiner. Skivan Constrictor från 1986 blev en återvändo mot det mer kända Cooper-soundet, men produktionen hämmades ännu av mycket 80-talspoprocksound. Låten He's Back (The Man Behind the Mask) blev i alla fall en hit då den användes som temamelodi i filmen Fredagen den 13:e del 6 - Jason lever, samt hamnade på första plats på singellistorna i Sverige. Både på Constrictor och skivan Raise Your Fist and Yell backas Cooper upp av bl.a. metalmännen Kane Roberts (gitarr) och Kip Winger (bas). Roberts blev minnesvärd, eftersom den muskulösa gitarristen alltid steg på scenen som en Rambo-kopia. Raise Your Fist and Yell gästades av bl.a. Jon Bon Jovi, Richie Sambora och Joe Perry.

1990-talet: Comebacken

Alice Coopers kommersiella comeback gjorde entré då han slog ihop påsarna med producenten och låtskrivaren Desmond Child och 1989 gav ut skivan Trash. Trash betydde dels en återvändo till rakare och renare rock, men Child lyckades samla ihop ett gäng musiker som bemästrade det populära rocksoundet som företräddes av bl.a. Bon Jovi och Aerosmith. Skivan blev en megasuccé och betydde Coopers comeback till de stora rampljusen. Balladen Poison blev en riktig landsplåga och hjälptes upp av en minst sagt vågad video. Andra hits från skivan var House Of Fire, Bed Of Nails och Trash. Framgången följdes av en storslagen världsturné.

Uppföljaren Hey Stoopid blev en nästan lika stor framgång, även om bara titelspåret lyckades komma i närheten av samma popularitet som singlarna från Trash. På Hey Stoopid var temat på skivan nästan uteslutande sex och låttexterna är ställvis så vågade att en prydare person blir generad. Däremot är gästlistan på skivan mäkta imponerande. Gästartister (bara för att nämna några) är: Stiv Bators (The Dead Boys), Jon Bon Jovi, Michael Anthony (Van Halen), Steve Lukather (Toto), Steven Tyler, Joe Perry och Tom Hamilton (alla tre från Aerosmith), Kane Roberts, Kip Winger, Mick Mars och Nikki Sixx från Mötley Crüe, Ozzy Osbourne, Slash och Steve Vai. 1992 framförde han låten Feed My Frankenstein från albumet i filmen Wayne's World där de båda huvudrollsinehavarna fick komma in och prata med honom backstage. Dessa två föll på golvet, bugade för honom och började ropa "We're not worthy", vilket folk än idag ropar till Alice Cooper.

1994 släppte Cooper skivan konceptskivan The Last Temptation, som tar upp problemen med att leva i en urban och antisocial värld. Skivan lekte med grunge-soundet och Chris Cornell från Soundgarden hjälpte till att skriva låtar. Låten Lost in America blev en mindre hit, men skivan som helhet blev ingen succé, däremot släpptes tre serietidningar som utvidgade konceptet på skivan med Cooper som huvudperson. Mannen bakom tidningarna var serietidningslegenden Neil Gaiman.

2000-talet: En ny skräckrock
I mitten av nittiotalet återvände skräckrocken i form av band som White Zombie, Slipknot och Marilyn Manson, vilket också betydde att Cooper återvände till turnerandet. Efter fyra år av liv på vägen kontaktade Cooper igen år 2000 sin gamla producent Bob Ezrin och började ett nytt musikaliskt kapitel med konceptskivan Brutal Planet. Temat på skivan tangerar The Last Temptation, men koncentrerar sig mer på teknologins och krigens fasor och "utspelar sig" i en post-apokalyptisk framtid. Skivan är mörk och tung och drar tydliga influenser från moderna skräckrockare som Nine Inch Nails och Rob Zombie. Många gamla Cooper-fans kände inte igen "sin" Alice Cooper i det moderna soundet, men skivan lockade å andra sidan en ny, yngre publik. Musiker på skivan är bland annat de mycket kompetenta Ryan Roxie (gitarr) från Slash's Snakepit, Teddy Andreadis (keyboards) från Guns N' Roses och Eric Singer (trummor) som även spelat med KISS. Skivan blev också till en storlsagen turné. På turnén kom ett nytt tillskott till turnén, nämnligen hans då 19-åriga dotter, Calico Cooper, som dansös på scenen. Hon gick alltså i sin mammas fotspår och är fortfarande med på scenen och får mer plats i showen för varje turné. Brutal Planet följdes upp av en liknande skiva i samma tema, Dragontown som kom 2001.

Brutal Planet och Dragontown är början på en trilogi av konceptskivor, men den tredje i raden har ännu låtit vänta på sig. 2003 jämte 2005 återvände Cooper till sitt mer avskalde 70-talssound med skivorna The Eyes of Alice Cooper och Dirty Diamonds. The Eyes… är en skiva som sålt bäst sedan The Last Temptation. Under 2000-talet har Cooper ständigt varit på turné. Alice Cooper skulle ha släppt ett album våren 2007, men detta blev uppskjutet, och albumet kom på sommaren 2008, med titeln Along Came A Spider. 2011 kom uppföljaren till hans första soloalbum, med titeln Welcome 2 My Nightmare.