Spelar via Spotify Spelar via YouTube
Hoppa till YouTube-video

Laddar spelare ...

Skrobbla från Spotify?

Anslut ditt Spotify-konto till ditt Last.fm-konto och skrobbla allt du lyssnar på från alla Spotify-appar på alla enheter eller plattformar.

Anslut till Spotify

Avvisa

En ny version av Last.fm finns tillgänglig, uppdatera sajten så att allt fortsätter att fungera ok.

Biografi

Pink Floyd är ett brittiskt rockband som bildades 1965 i Cambridge, England. Gruppen hade stor framgång och var betydande inom den psykedeliska musiken under andra halvan av 1960-talet då gruppen leddes av Syd Barrett, och senare i karriären även inom den progressiva rocken då med Roger Waters i spetsen. Pink Floyd har sålt över 200 miljoner album världen över, varav 73 miljoner i USA.

Tidiga Pink Floyd

Den första uppsättningen Pink Floyd bestod av Syd Barrett (sång, kompgitarr), Bob Klose (sologitarr), Richard Wright (klaviatur/sång), Roger Waters (elbas/sång), och Nick Mason (trummor). Under de första åren gick gruppen under en lång rad olika artistnamn, Barrett döpte gruppen slutligen till Pink Floyd efter två amerikanska bluesmusiker, Pink Anderson och Floyd Council. Gruppen började snabbt att experimentera med sin musik. De lade till vibreringar och många andra elektroniska effekter i musiken. På live-framträdanden hade man ljusshower för att förstärka den psykedeliska effekten i musiken.

Bob Klose lämnade gruppen tidigt eftersom han inte gillade den psykedeliska stilen gruppen skaffat sig. Inte mycket finns inspelat när Klose var medlem i gruppen. Endast några R&B-inspirerade demos finns bevarade. Pink Floyd debuterade i februari 1967 med singel "Arnold Layne", om en man som klär sig i damunderkläder. I maj 1967 gavs singeln "See Emily Play" ut. Den blev Pink Floyds enda låt på svenska Tio i topp-listan. Pink Floyd LP-debuterade i augusti 1967 med albumet The Piper at the Gates of Dawn. Detta album anses som ett av de bästa och mest representativa inom den brittiska psykedeliska musiken. Hösten 1967 gavs den tredje singeln "Apples and Oranges" ut, vilken dock floppade.

Barrett, som tycks ha varit en känslig natur, verkar ha fått ytterligare problem på grund av ett stort intag av hallucinogena droger (LSD m.m.) Det har förekommit många historier om Barretts sista tid i bandet varav vissa är överdrivna. De övriga medlemmarna hävdade att han till exempel blev stum under framträdanden i amerikansk TV hösten 1967 vilket är en vandringsmyt och kanske beror på att övriga medlemmar blandat ihop händelseförlopp. Det existerar emellertid en inspelning av bandets framträdande i Dick Clark American Band Stand där bandet mimar till "Apples and Oranges" och Syd måhända verkar lite blyg och drömsk, men dock mimar lika mycket som de andra samt svarar artigt på frågor.

Gitarristen David Gilmour började i bandet i januari 1968 och detta gjorde att gruppens sound blev ännu mer speciellt. Barrett tycks ha blivit mer och mer svår att arbeta med och när han blev lämnad av de övriga i gruppen i februari 1968 blev Gilmour även sångare. Syd Barrett medverkade alltså endast på gruppens två första album (även om han bara bidrog med en låt, "Jugband Blues", till det andra albumet, A Saucerful of Secrets och medverkar på ytterligare någon låt), men hans galna och lekfulla kompositioner har varit mycket inflytelserika. Syd Barrett avled 7 juli 2006 efter komplikationer relaterade till hans diabetes. Barrett blev 60 år gammal.

Soundtracks och experiment

Under det sena 1960-talet och tidiga 1970-talet var gruppens musik med i många filmer som den franska hippiefilmen More (1969), Michelangelo Antonionis amerikanska hippiefilm Zabriskie Point (1970) och La Vallée (1972). Musiken gavs sedan framgångsrikt ut på album. De släppte också "vanliga" album, däribland Ummagumma (1969), en dubbel-LP med en skiva inspelad live och en med individuella improvisationer från var och en i gruppen, och Atom Heart Mother som innehöll ett 23 minuter långt opus med en hel orkester. Dessa album var framgångar i hemlandet där de nådde höga placeringar på albumlistorna. Bandet slutade efter ett tag helt att släppa singlar. Efter de tre singlarna med Barrett gav gruppen ut "It Would Be So Nice"/"Julia Dream" och "Point Me at the Sky"/"Careful With that Axe, Eugene" (båda 1968), men därefter dröjde det ända till 1979 innan man gav ut någon singel i England, även om till exempel "Money" gavs ut som amerikansk singel 1973.

Guldåren

Albumet Meddle med 23-minuterslåten Echoes gavs ut 1971 och det var enligt Roger Waters början på det som skulle komma att bli Dark Side of the Moon som kom ut två år senare och blev gruppens stora genombrott. Tidigare album från gruppen var ofta svåra att ta till sig på grund av de experimentella tongångarna, men detta var ett fokuserat album som också hade ett koncept: mentala problem, kändisskap, pengar, etc. Musikaliskt är albumet starkt influerat av fusion och de individuella låtarna glider ihop med varandra så att man får känslan av att det egentligen inte är åtskilda låtar. Här fanns också gruppen första topp-20 hit på den amerikanska billboardlistan, "Money". "Money" innehåller en ovanlig tempoväxling, låten börjar i bluestakt men slutar i en jazzigare takt. Ironiskt nog blev en låt som kritiserade pengar deras första stora singelframgång. Albumet innehar rekordet för att ha stannat längst på Billboard-listan. Dark Side of the Moon är ett av världens tre mest sålda album (svårt att avgöra placeringar p.g.a. många olika pressningar av LP-utgåvor), men har trots detta inte belönats med guld- eller platinaskivor då detta system inte var infört 1973. Det berömda svarta omslaget med ett prisma har, liksom många andra av gruppens omslag, designats av Storm Thorgerson. Prismat är dock felritat, en ljusstråle bryts upp omedelbart till ett spektrum inne i prismat, inte vid dess periferi som skildras på detta omslag.

Nästa album kom 1975, Wish You Were Here, som hade saknad och frånvaro som tema, främst saknaden efter forne medlemmen Syd Barrett. Här kan man hitta gruppens längsta komposition, "Shine On You Crazy Diamond", som har en total speltid på 25 minuter (dock uppdelad i två delar med andra låtar emellan). Två år senare släpptes albumet Animals där Roger Waters gav uttryck för sina socialistiska tankegångar och klassade olika sorters människor som olika sorters djur. Det är ett av gruppens mörkaste album. Waters dominans över gruppen började vid denna tid att märkas tydligt.

Dubbel-LP'n The Wall gavs ut 1979 och handlade om de murar människor bygger runt om sig för att skydda sig känslomässigt. Man får följa den "virtuella" rockstjärnan Pink (en kombination av Roger Waters och Syd Barretts erfarenheter och historia). Pink sitter på ett hotellrum, han granskar sig själv, vad som blivit av honom och vad som fört honom dit han är. De olika låtarna på skivan skall också ses som olika punkter av resan han gör in i sitt liv, andra låtar är avbrott och mera "sitta tillbaka och reflektera". Här finns också låten "Another Brick in the Wall, Part 2" som med sitt nästan disco-liknande beat blev en internationell hit. Waters hade dock blivit så dominerande att Richard Wright efter ett bråk lämnade gruppen.

Splittringen

The Final Cut, Pink Floyds första album på fyra år, led stort av frånvaron av Wrights karaktäristiska synthspel. De flesta låtarna påminner väldigt mycket om Roger Waters solokarriär, troligtvis eftersom Waters skrev allt material till albumet helt själv. Ytterligare en sak som pekar på att albumet mer skall ses som ett soloalbum av Waters är att på baksidan av albumet står det "The Final Cut: A Requiem for the Post-War Dream - by Roger Waters, performed by Pink Floyd".

Efter albumet kollapsade gruppen och de kommande åren följdes av rättstvister kring bland annat bandnamnet. Gilmour vann, eftersom han sjöng flest låtar på Dark Side of the Moon. Waters vann däremot rätten till Algie, den enorma flygande grisen, som gjorde entré 1977, under Animals-turnén samt de flesta av låtarna på The Wall. Gilmour, Mason och Wright svarade genom att tillverka en likadan gris, fast med enorma testiklar. Original-Algie var en sugga.

Roger Waters påbörjade en solokarriär, och fram till 1986 existerade inte gruppen. David Gilmour, Richard Wright och Nick Mason återförenades dock, och de kvarvarande medlemmarna har givit ut A Momentary Lapse of Reason 1987, live-albumet Delicate Sound of Thunder 1988 samt The Division Bell 1994 och efterföljande live-skivan P*U*L*S*E. Det ryktas om att många av texterna från de skivorna handlar om Roger Waters och Gilmours relation med Waters.

Det funderades mycket på huruvida Wright var medlem i Pink Floyd eller inte, och på albumet A Momentary Lapse of Reason var Gilmour och Mason's namn skrivna med "fet text", medan Wright's namn var skrivet med "vanlig text", precis som de inhyrda medmusikerna. Samtliga medlemmar har givit ut soloskivor. Roger Waters och David Gilmour är de som har lyckats bäst med sina solokarriärer, och Waters är den som givit ut flest soloalbum efter splittringen.

På Live8-galan 2005 återförenades Roger Waters tillfälligt med de tre andra. Diskussioner har förekommit om en återföreningsturné, men ännu har ingen sådan blivit av. Däremot uppträdde Roger Waters 2006-2007 med en show där mycket av materialet kom från Pink Floyds repertoar, bland annat spelades hela albumet Dark Side of the Moon. Nick Mason medverkade även på trummor på några av konserterna, till exempel i Frankrike.

Bandmedlemmar

Nuvarande medlemmar

* David Gilmour (sång, gitarr)
* Nick Mason (trummor)
* Richard Wright (keyboard)

Tidigare medlemmar
* Roger Waters (elbas, sång) 1965-1985
* Syd Barrett (sång, gitarr) 1965-1968
* Bob Klose (gitarr) 1965

Redigera denna wiki

Vill du inte se annonser? Abonnera nu

Externa länkar

API Calls