Spelar via Spotify Spelar via YouTube
Hoppa till YouTube-video

Laddar spelare ...

Skrobbla från Spotify?

Anslut ditt Spotify-konto till ditt Last.fm-konto och skrobbla allt du lyssnar på från alla Spotify-appar på alla enheter eller plattformar.

Anslut till Spotify

Avvisa

En ny version av Last.fm finns tillgänglig, uppdatera sajten så att allt fortsätter att fungera ok.

Biografi

  • Född

    24 maj 1941 (77 års ålder)

  • Född

    Duluth, St. Louis County, Minnesota, USA

Bob Dylan, född Robert Allen Zimmerman 24 maj 1941, är en amerikansk sångare, låtskrivare, textförfattare, poet, gitarrist och munspelare. Han är en av den amerikanska populärmusikens och förmodligen också hela 1900-talets mest betydelsefulla låtskrivare, ofta beskriven som en levande legend inom rockmusiken. Han debuterade 1961 och första LP-skivan "Bob Dylan" släpptes 1962. Den följdes sedan av många prisade album som "The Freewheelin' Bob Dylan" (1963), "Highway 61 Revisited" (1965), "Blonde On Blonde" (1966), "Blood On The Tracks" (1975), "Oh Mercy" (1989) och "Time Out Of Mind" (1997) för att nämna några.

Dylan tog medvetet upp arvet efter folksångaren Woody Guthrie som under 60-talet och fram till sin död 1967 blev allt mer märkt av Huntingtons sjukdom. Dylan brukade besöka honom på sjukhemmet i Brooklyn och under gynnsamma dagar spelade han gitarr och sjöng för honom. Folkmusik och arbetarsånger som Joe Hills inspirerade honom tidigt, liksom 50-talets tidiga rock 'n' roll, men också franska poeter som Arthur Rimbaud reflekteras i hans texter.

Dylans musik bestod i början mest av politiska och sociala protestsånger, till exempel "A Hard Rain's A-Gonna Fall" och "The Times They Are A-Changin'". Värt att notera är dock att Bob Dylan i sin självbiografi "Chronicles, Vol. 1" (2004) uppger att hans uppsåt aldrig var att bli en hel generations talesman, eller att vara en revolutionär. Av denna anledningen, och för att förvirra pressen och kunna leva ett lite mer ordinärt liv, följdes den "Revolutionära perioden" av en mer surrealistisk period i mitten på 1960-talet, då hans texter var kryptiska och ironiska; "Desolation Row" och "Tambourine Man" är exempel på detta, och musiken framfördes elektriskt. Man talar ibland om Dylans tidiga, akustiska period, följd av den period då han övergick till elgitarr.

1966 var Dylan involverad i en singelolycka på motorcykel och efter det drog han sig tillbaka från det omedelbara rampljuset. Efterhand blev musiken mer inåtvänd, med delvis religiösa texter (John Wesley Harding, 1967) och så småningom spelade han också in ett countryinfluerat album (Nashville Skyline, 1969). Han slutade turnera men gjorde ett sällsynt framträdande på Isle Of Wight-festivalen 1969.

1974 bröt Dylan sin låga profil och gav sig ut på turné igen, denna gång med The Band som kompmusiker, vilka redan tidigare kompat honom under mitten av 60-talet både på skiva och konserter. Från denna turné släpptes live-plattan "Before The Flood" (1974), och The Band medverkade även på studioalstret "Planet Waves" släppt samma år.

Under mitten av 70-talet spelade Dylan åter med full kraft och släppte det kritikerrosade albumet "Blood On The Tracks" följt av "Desire" (1976). Han begav sig också ut på en hyllad turné titulerad "The Rolling Thunder Revue" kännetecknad av mycket kraftfulla konsertframträdanden vilka bl.a. kan höras på "Bob Dylan Live 1975" släppt 2002. Spirituell mentor för turnén blev beat-poeten Allen Ginsberg.

Från ovan nämnda turné härrör också materialet till den fyra timmar långa spelfilmen "Renaldo & Clara". Dylan regisserade själv filmen som dock p.g.a. sin surrealistiska och svårtillgängliga framtoning inte fick något gott bemötande; den visades endast vid ett fåtal tillfällen under 1978. Ett av inslagen visar Dylan och Ginsberg när de besöker och hedrar beat-författaren Jack Kerouac vid hans grav i Lowell, Massachusetts.

"The Rolling Thunder Revue" fortsatte under 1976, om än med något mindre kraft, och förevigades på live-skivan "Hard Rain" (1976). Under 1978 släpptes studioalbumet "Street Legal", ett album med relativt kommersiell framtoning i form av en mera mogen typ av rock. 1979 släpptes ytterligare en live-skiva, den omtyckta "At Budokan", inspelad i Japan under Street Legal-turnén.

Från och med slutet av 70-talet gick Dylan in i två religiösa perioder, först en kristen med skivorna "Slow Train Coming" (1979), "Saved" (1980) samt "Shot Of Love" (1981), sedan en judisk representerad av albumet "Infidels" (1983) vilken också blev den platta som tog Dylans ljudbild in i 80-talet, delvis med hjälp av Mark Knopfler som både spelade på och deltog i produktionen av skivan.

Dylans 80-tal kännetecknades av en viss svårighet att profilera sig. Konsertmässigt var han fortfarande populär, vilket t.ex. kan höras på "Real Live" (1984), men studioalbumen "Empire Burlesque" (1985), "Knocked Out Loaded" (1986) och "Down In The Groove" (1988) räknas inte till hans bästa. Han turnerade bitvis också tillsammans med Tom Petty & The Heartbreakers samt The Grateful Dead, det senare samarbetet förevigat på live-skivan "Dylan & The Dead" (1988).

1989 släppte så Dylan "Oh Mercy" vilket blev en sorts comeback, på samma sätt som "Blood On The Tracks" varit under 70-talet och "Time Out Of Mind" senare skulle bli under 90-talet. Skivan producerades av Daniel Lanois och innehöll en suggestiv, lite mörkare framtoning, med starka låtar uppbackade av Lanois gedigna ljudbild. Det goda resultatet till trots var inspelningen långt ifrån friktionsfri, vilket man kan läsa om i Dylans självbiografi. Lanois fick sedan även förtoendet att producera "Time Out Of Mind".

År 2000 belönades Bob Dylan med Polarpriset och år 2016 blev han tilldelad Nobelpriset i litteratur "för att ha skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska vistraditionen".

Redigera denna wiki

Vill du inte se annonser? Abonnera nu

Externa länkar

API Calls